Det var en gång en ung bonde som bodde under Eyjafjylls fjället i öster. Han var en energisk och hårt arbetande man. Det var bra betesmarker vid hans gård och han hade många får. Han hade nyligen gift sig då följande sägs ha inträffat. Hans fru var en ung kvinna, som inte plågade sig i onödan med att jobba och gjorde väldigt lite husarbete. Bonden var inte nöjd med detta, men det var ingenting han kunde göra. En höst gav han henne en hög med ull som han bad henne om att väva och sticka kläder av under vintern. Kvinnans reaktion var långt ifrån entutiastisk och då vintern kom rörde inte kvinnan ullen trots att bonden påminde henne ofta om detta.

En dag kom det en lång, stor och gammal kärring för att be henne om välgörenhet. 

"Kan du jobba för mig istället?" frågade bondens fru.

«Ja,» svarade den gamla kärringen,» och vad skall jag jobba med?»

«Väv detta ullet för mig», svarade frun.

«Ge det till mig,» sa den gamla kärringen. Frun tog då den stora säcken med ull och gav den till henne. Då den gamla kärringen grep säcken och slängde den över axeln, vände hon sig och sa: "Jag kommer tillbaks igen första sommardag".

"Vad vill du ha som betalning?" svarade frun.

«Inte mycket alls,» sa den gamla kärringen. "Du skall bara gissa mitt namn. Du har tre försök på dig och så är vi kvitt." Frun ackepterade och den gamla kärringen gick. 

Under vintern så frågade bonden ofta sin fru vart ullen var, men hon svarade at det var inte så viktigt att veta eftersom all ull skulle vara färdigvävd till första sommardagen. Efter detta så pratade inte bonden mer om det. Sommeren kom närmare och frun började tänka på hur hon skulle kunna få reda på namnet på den gamla kärringen, men kunde inte se någon lösning. Hon började bekymra sig. Bonden la märke till detta och frågade henne vad hon oroade sig över. Hon berättade hela historien för honom och bonden blev rädd. Hon hade betett sig mycket dumt sa han till henne, eftersom en trollkärring tydligen skulle sticka av med all ull. Lite senare gick bonden över en stor och stenig kulle. Han var så upptagen med sina egna tankar och problem att han nästan inte visste vad han gjorde. Då hörde han plötsligt ett bankande ljud som kom från insidan av kullen. Han gick mot ljudet. Han kom till en öppning i fjället och genom den såg han en stor kärring. Hon satt och vävde ull som hon klämde mellan sina ben, trampade hårt och sjöng: 

hej, hej och ho, ho
Husmoren vet inte vad jag heter.
Hej hej och ho, ho Gilitrutt är mitt namn,
ho, ho
Gilitrutt är mitt namn, hej hej och ho, ho.

Hon upprepade detta om och om igen och vävde med stor kraft. Bonden jublade för nu visste han att detta måste ha vart den gamla kärringen som hade kommit till hans fru i höstas. Han skyndade sig hem och skrev ned namnet Gilitrutt på ett papper och sa ingenting om händelsen till sin fru. Den sista vinterdagen kom. Nu var hans fru verkligen deprimerad och rädd. Hon kunde inte ens komma ur sängen. Bonden kom till henne och frågade om hon visste namnet till den gamla kärringen. Hon svarade nej och att hon kommer säkert att dö av skräck.

"Det kommer inte att vara nödvändigt," svarade bonden. Han gav henne papperet med namnet på och berättade hela historien för henne. Då hun tog papperet började hon att darra för hon var så rädd för att hon skulle uttala namnet fel och bad bonden att hålla sig vid sidan av henne då den gamla kärringen kom till gården. 

"Nej," svarade han, "var du inte ensam om att ge henne ullen? Så det passar fint att du också betalar henne själv." Han lämnade sin fru.

Äntligen kom den första sommardagen och kvinnan låg ensam i sängen utan en enda man på gården. Hon hörde kraftiga steg och in kom den gamla kärringen. Kärringen kastade en stor rulle med tyg ned på golvet och sa: «Nåväl, vad heter jag, vad heter jag?»

"Signy?" svarade frun, nästan död av rädsla.
«Heter jag det? Är det mitt namn? Gissa igen» sa den gamla kärringen.

"Ása?" Sa frun.
«Heter jag det? Är det mitt namn? Gissa igen» sa den gamla kärringen.

"Jeg antar att Gilitrutt inte är ditt namn?" sa bondens fru. Efter att ha hört detta föll den gamla kärringen på golvet med ett mäktigt dunk. Så reste hon sig igen och gick och de såg henne aldrig mer. 

Bondens fru var så lättad över att ha sluppit undan kärringen betalning och att hon skulle blir helt förvandlad. Frun fick ett rykte om att vara en hårt arbetande och god husmor och hon vävde hädanefter alltid ullen själv.